Hälsa, Healing, Uncategorized

Kvacksalvare?

Det finns en lag i Sverige som heter Patientsäkerhetslagen (2010:659), vilken innebär att det bara är personer med legitimation från Socialstyrelsen som får utföra vissa medicinska procedurer och ingrepp på människor och djur. Det är bra, det är jättebra och alldeles nödvändigt att det finns en sån lag.

Fram till 1998 kallades den för kvacksalverilagen, ett namn som fortfarande  används mellan varven, trots att det är 20 år sedan man insåg att det kanske var dags att avskaffa ett nedsättande namn för att offentligt benämna människor inom vissa yrken, som inte sällan har många års gedigen utbildning inom den alternativmedicinska verksamhetsgrenen och uppfyller kriterier för att teckna försäkring och ansluta sig till ett högre kontrollorgan i form av en branschorganisationer.

Man hade ett mellanpass med ”Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (1998:531)” innan det kort och gott blev Patientsäkerhetslagen.

Lagen innebär att bara den som är av socialstyrelsen legitimerad får:

  • behandla smittsamma sjukdomar upptagna i smittskyddslagen(till exempel HIV, tuberkulos med flera)
  • behandla cancer, diabeteseller epilepsi
  • behandla sjukliga tillstånd i samband med graviditeteller förlossning
  • använda allmän bedövning(sövning), lokalbedövning genom injektion, eller hypnos, innan undersökning eller behandling
  • använda radiologiska metoder (röntgen, medicinsk strålning)
  • undersöka eller behandla barn under 8 år
  • utan personlig undersökning lämna skriftliga råd eller anvisningar om behandling
  • prova ut eller tillhandahålla kontaktlinser

De yrken som är legitimerade med en skyddad titel är apotekare, arbetsterapeut, audionom, barnmorskor, biomedicinsk analytiker, dietist, fysioterapeut, kiropraktor, logoped, läkare, naprapat, optiker, ortopedingenjör, psykolog, psykoterapeut, receptarier, röntgensjuksköterska, sjukhusfysiker, sjuksköterska, tandhygienist och tandläkare. Även veterinär är en skyddad titel.

De som är legitimerade har också en rad skyldigheter, och kan ställas till svars om dessa inte uppfylls.

Photo by Piron Guillaume on Unsplash

Vad innebär det för den som vill använda alternativ- och komplementärmedicin?

Eftersom vi lever i ett demokratiskt samhälle där det trots allt är upp till var och en att välja vad man vill lägga sin energi och sina pengar på, så länge man inte skadar någon annan, så kan man inte förbjuda människor att använda alternativa metoder inom hälsa. Det kan vara värt att påpeka att man tills ganska nyligen ansåg två av de skyddade titlarna ovan som kvacksalveri och humbug:  naprapati och kiropraktik. Så vyerna vidgas, även i ett av världens mest trångsynta länder när det gäller alternativa metoder.

Att man idag går till en massör för att få hjälp med stela muskler och låsningar är knappast något som man hånskrattar åt och hävdar att man blir lurad och kastar pengar på hokus-pokus som inte har någon vetenskaplig förankring. ”Att tro, att man utan några mediciner, utan genom enbart beröring kan bota något är rent och skärt lurendrejeri!”. Dom tongångarna möts man knappast av längre, trots att massörer inte är legitimerade av socialstyrelsen, utan lyder under patientsäkerhetslagen som alla andra alternativa terapier.

Att vi tycker så idag är tack vare Pehr Henrik Ling, som för drygt 200 år sedan grundade Kungliga Gymnastiska Central-institutet i Stockholm. Han ivrade för folkhälsan, vikten av att röra på sig för att hålla sig frisk, och de uppenbara positiva hälsoeffekterna med massage. Det är ur Lings läror vår tids sjukgymnastik kommer (sjukgymnaster har sedan 2014 den skyddade yrkestiteln fysioterapeut).

Pehr Henrik Ling

Vi kanske inte tycker att det låter som en big deal att man körde lite gympa och massage för att må bra, det får vi ju till och med Friskvårdsbidrag för idag och många företag sponsrar sina anställda med att betala delar av både massage och gymkort. Men tidigare hade massage ansetts som något suspekt, syndigt och förbjudet, något som inte var rumsrent. I ett gudsfruktigt samhälle där kyrkan hade stor makt kunde man inte hålla på att knåda på halvnakna kroppar, det är ju rent snuskigt och skamligt! Och att tro att det skulle kunna vara läkande och hälsobefrämjande är rent oförskämt. Det är läkare som behandlar, och de skriver ut mediciner eller opererar. Punkt.

Idag är Sverige känt för sin massage världen över, ”Swedish Massage” är ett begrepp som förknippas med kvalitet och kunskap. Som massör utbildad i Sverige har man oftast inga problem att få jobb i andra länder.

Men vad hände med forna tiders kloka gummor och gubbar?

Vi har ju alltid haft läkekunniga personer vi vänt oss till, i alla tider, i alla kulturer, i alla traditioner. Dom hade man ofta stor respekt för, och den som hyser respekt hyser också en viss makt. Men i Sverige skulle det inte vara folket som hade makt. Den var förbehållen kyrkan, adeln – och naturligtvis och först och främst, kungen.

På 1600-talet började man studera medicin och därmed fanns det folk (läs: män) som kunde kalla sig läkare, men det gick lite knackigt för de få som var utbildade. Det kom ju inga patienter. Folk var fattiga, varför skulle man resa långt och betala dyra pengar till en främmande människa, när man kan få hjälp av byns kloka gumma?

Då bildade Drottning Kristinas livläkare tillsammans med 3 kollegor Svenska Kongl. Collegium medicorum år 1663, medlemmarna tilldelades skråmässiga privilegier och syftet var att motverka s.k. kvacksalvare. Dvs. att endast dom som läst medicin och kunde latin får undersöka och behandla människor.

Grégoire François Du Rietz. Drottningens livmedikus

Det här var ju ett ganska trevligt och civiliserat initiativ i jämförelse med de häxprocesser som bedrevs sen några hundra år tillbaka. Det tog dock ända fram till 1925 innan kvinnliga läkare fick arbeta i statlig tjänst. 1888 tog Karolina Widerström läkarexamen och blev den första kvinnliga läkaren i Sverige, men fick alltså enbart verka privat. Så ni ser, det tar ett tag att bli rumsren – även om man följer alla gängse utsatta regler och normer.

Rädsla… inte något mätbart, men nog så styrande i sammanhanget

Sverige är ett av de länder i världen som har de största och mest bastanta murar mot allt vad alternativa metoder heter. Det är smått fanatisk faktiskt, det gläfser och voffas hej vilt åt det mesta, trots att det finns mångtusenåriga erfarenheter och djup kunskap inom vissa inriktningar som fortfarande används och bevisligen fungerar, och det finns vetenskapliga bevis för att det fungerar, som uppfyller precis de krav man efterfrågar.

Varför har man då ett så hysteriskt stort motstånd emot all annan form av kunskap? Så stort motstånd att man i Sverige till och med förstört alla (vad man trodde i alla fall) forskningsresultat på Karolinska Institutet när dom svart på vitt bevisar att det fungerar, enligt vetenskapliga mått och krav på bevisbarhet.

Bonde-Sverige och häxprocesser

Min teori hamnar i 1400-talets Sverige. Varför brände man värnlösa kvinnor på bål, ofta på grund av skvaller och grundlösa rykten?

Rädsla.

Det man inte förstår fruktar man, och det man fruktar vill man förgöra.

Den som har kunskap har makt, och den makten skall vara förbehållen de med ståndsmässig aktning. Bönder ska inte ha någon talan.

Idag är vi ett långt utvecklat, sekulariserat samhälle där Gud ersatts av Mammon, och tanken på att komma släpandes med gamla bonde-Sverige skrämmer skiten och lite till ur de som tillskriver vetenskapen samma status som en religion, och inte betraktar den som en modernt tillämpad mätmetod, vilket i så fall vore att erkänna att den trots sin uppenbara förträfflighet dras med vissa begränsningar.

Du behöver bara resa utanför Sveriges gränser för att mötas av en helt annan inställning och tolerans. Många läkare i t.ex. Tyskland och Frankrike och andra länder i Europa är också utbildade homeopater och skriver ut både traditionella läkemedel och homeopatiska medel, beroende på vad som passar bäst för dina aktuella åkommor, och du knallar sedan iväg med receptet till närmsta apotek där det är en och samma apotekare som plockar ihop de olika medicinerna åt dig och kommer med råd om hur du skall ta dom.

Dom har precis lika gedigen och omfattande utbildning i medicin som i Sverige, hur kommer det sig att dom har förmågan att se saker ur olika perspektiv och hämta det bästa ur flera världar när det är tabu och förbjudet i Sverige? Är dom kvacksalvare eller läkare? Eller både ock? Många av läkarna i traditionell kinesisk medicin i Kina, är också utbildade läkare i västerländsk medicin. Varför förminska möjligheterna till så bred kompetens som möjligt liksom?

I Schweiz är numera homeopati, akupunktur, kinesisk medicin, holistisk medicin och örtmedicin upphöjt till samma status, och därmed likställt med, traditionell medicin, och det är upp till var och en att välja den form av vård man vill ha från landstinget.

Hur kan det vara  självklart på vissa håll, samtidigt som andra envist hävdar att det inte fungerar?

Det handlar ju lite om var man är i utvecklingen. Det är trots allt så att metoderna att mäta saker vetenskapligt utvecklas kontinuerligt, och man får bättre och skarpare verktyg och möjligheter för att ta fram nya bevis och fakta, och om vi kan mäta något – då finns det. Om man inte kan mäta det med dom instrument man har, då finns det inte. Klurigt det där. Känslor är ju svåra att mäta på ett exakt och tillförlitligt sätt till exempel, men man kan inte förneka att dom både finns och styr oss i hög grad. (Sen finns det ju förstås ett klart motstånd mot att mäta och bevisa vissa saker eftersom det kan rucka på, och kanske till och med rasera en del väldigt gedigna och mycket lönsamma intäktsmodeller).

Hur skall vi förhålla oss som terapeuter?

Men åter till oss som erbjuder alternativa eller komplementära behandlingar – vad gäller för oss om det kommer en patient som är sjuk i cancer, eller har diabetes, lider av  ångest, eller frozen shoulder, eller har förlorat någon när och kär? Det bör inflikas att de flesta som söker sig till alternativa metoder oftast har valsat runt i vården rätt länge utan att känna att de fått den hjälp de vill ha. För gemene man är sällan en homeopat eller akupunktör det första alternativet när en sjukdom inträder, och vården hjälper de facto väldigt många, men inte alla.

Du ställer inga diagnoser! Basta!

Om du jobbar med alternativmedicin så behandlar du inte ett symtom eller en sjukdom. Du behandlar en hel person, både kropp och själ, som ofrånkomligen är förbundna och påverkar varandra.

Och du som terapeut skall under INGA OMSTÄNDIGHETER ställa diagnoser du inte har kunskap eller behörighet till, du kan skada framförallt din klient och sekundärt även oss andra utövare som är seriösa! All diagnosticering sker av läkare eller veterinär, och om ditt mål är att ställa medicinska diagnoser och ge behandling utifrån det bör du utbilda dig till något av detta.  Placeboeffekten är krass verklighet, precis som nocebo, och att få en diagnos kan göra någon sjuk, även om den inte är det från början. Du har ett stort ansvar när människor väljer att ge dig förtroendet att hjälpa och förbättra deras hälsa. Ta det på största allvar och vet din roll i sammanhanget, din styrka och dina begränsningar!

Du behandlar inte sjukdomar och symtom

Om du arbetar med t.e.x healing ersätter du inte vanlig vård, du är ett komplement som kan hjälpa en patient som får cellgifter att må bättre under behandlingen, öka sitt immunförsvar, få en stund av kärleksfull omtanke utan förväntan på ett visst resultat. Men du behandlar inte cancern. Det överlåter du till läkarna. Och precis som en massör kan behandla någon med diabetes eller epilepsi, så kan du också göra det. Under förutsättning att du inte inriktar dig på, eller utger dig för att behandla just den specifika sjukdomen i fråga. Du behandlar människan (eller djuret), inte sjukdomar eller symtom.

Det finns goda anledningar till att patientsäkerhetslagen finns, respektera detta. Om vi vill bygga broar och försöka få motståndsmuren att rucka på sig mer och mer, är det genom ömsesidig respekt och förståelse. Vi behöver inte föra något krig där den ena sidan skall utrotas. Vi kan utan svårigheter gå sida vid sida och göra det vi är bra på, det vi brinner för. Det gör man i andra länder utan större problem, varför skulle vi vara mindre utvecklade inom den biten just i vårt land? Det är bara en tidsfråga innan vi också är i kapp. Kan Nord- och Sydkorea komma överens så kan det inte vara så stor match för oss, bara vi ställer in siktet på att vara konstruktiva och sanna, mot oss själva så väl som mot andra.

Namasté – goddamit!

Kommentera